Inledning

I Sverige har vi under många års tid sett en utveckling där staten dels alltmer begränsat familjens rättigheter, dels i allt större utsträckning tagit familjens plats. Politiken har formats av socialistiska och feministiska strömningar som i grunden ser familjen som ett hot. Familjegemenskapen har av staten betraktats både som en konkurrent om inflytandet över individen och som en fälla för den enskilde – främst för kvinnor och barn.

Kristna Värdepartiet har en helt annan syn på familjen än den rådande. Familjen ska vara den suveräna byggsten som bygger upp samhället, inte något rättslöst objekt som staten kan göra vad den vill med. Vi föreslår ett antal åtgärder för att stärka familjers fri- och rättigheter för att motsvara FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och FN:s Barnkonvention. Det ska vara tydligt att det inte är samhället utan föräldrarna som har ansvaret för barnens fostran, såväl som för deras utbildning

LVU-problematiken

En lag som starkt bidragit till att makt flyttats från familjerna och föräldrarna till staten är Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), den lag som utgör den legala grunden för domstolarna när de beslutar att barn ska tvångsomhändertas från sina föräldrar och placeras i foster- eller ungdomshem. 

I Sverige talar vi mycket och gärna om barns rättigheter. Inte sällan konstrueras ett falskt motsatsförhållande mellan barns respektive föräldrars rättigheter, vilket sedan används för att rättfärdiga begränsningar av familjens inflytande. I alla normalt fungerande familjer är det emellertid föräldrarna som värnar och står som garant för barnens rättigheter. Enligt artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stipuleras skydd mot godtyckliga ingripanden i hem och privatliv. Att skilja ett barn från dess föräldrar med våld är en extrem åtgärd som kan orsaka familjen och framför allt barnet omätlig psykisk skada – därför bör sådana ingripanden ske med yttersta försiktighet och endast då inga andra lösningar står till buds. Vittnesbörden från familjer om omhändertagande på lösa eller obefintliga grunder är alltför många. Särskilt drabbade är familjer med invandrarbakgrund.

 Problemet har flera nivåer. Den enskilde socialsekreteraren har fått för mycket makt och för lite utbildning. Bristerna i det juridiska och utredningsmetodiska kunnandet är stora. Socialnämnderna beslutar nästan alltid i enlighet med socialsekreterarnas rekommendationer. Ordningen med en socialnämnd som beslutar – eller delegerar beslutanderätt – om omedelbara omhändertaganden måste också ifrågasättas. För medborgarnas rättssäkerhets skull bör dessa ärenden handhas av rättsväsendet med dess utredningsmetodiska och juridiska kompetens. De sociala myndigheterna bör i grunden reformeras och framledes enbart ha en rådgivande och stödjande funktion i frågor som rör familjelivet.

Systemet med omvänd bevisbörda medför att medborgaren när dessa fall av tvångsomhändertagande når domstolen möts av ett system där socialförvaltningen, som kärande part åtnjuter oändligt mycket större prestige och trovärdighet än den ifrågasatte föräldern som tilltalad. Det är orimligt svårt för medborgaren att få rätt mot systemet.

I slutet av LVU- processen finns också ett stort problemområde, nämligen mängden av rapporter om missförhållanden i fosterhem och på institutioner. Det rör sig om våld mot barn, sexuella övergrepp, manipulation och vilseledande. Varken barnens eller de biologiska föräldrarnas protester verkar nå fram till de sociala myndigheternas öron. Barn som längtar efter sina föräldrar och tydligt uttrycker att de vill träffa dem och flytta hem förnekas att återförenas med sin familj, trots lagens klara påbud. Vi har alltså i många fall den absurda situationen där barn omhändertas på grund av påstådda eller verkliga missförhållanden i hemmiljön och skickas till sammanhang där de dels inte vill vara, dels utsätts för långt värre behandling än vad som någonsin var aktuellt i hemmet. Detta gäller naturligtvis inte alla fosterhem och institutioner, och de goda insatser som görs för att hjälpa barn som verkligen är utsatta ska aldrig nedvärderas. Mängden samstämmiga vittnesmål om missförhållande i fosterhem och institutioner är dock alltför stor för att kunna ignoreras, och måste tas på allvar. Medborgare som mellan 1920 och 1980 utsatts för allvarliga övergrepp i samhällsvården har rätt till ersättning från staten (1) . Självklart ska denna rätt gälla även för händelser som inträffat senare än så, från 1980 till våra dagar.

Att det finns fall som uppvisar den motsatta problematiken mot den ovan beskrivna – alltså att barn tillåtits vistas hos föräldrar som bevisligen utsatt dem för våld eller vanvård – kan aldrig tjäna som ett argument mot granskning och reformering av socialtjänsten. Tvärtom visar det på ytterligare missförhållanden inom de sociala myndigheterna och på den statliga oförmågan att tjäna medborgarna – små som stora.

Annan familjefientlig lagstiftning

En förändring av senare datum som också förskjuter makt från familjer och föräldrar till staten utgörs av den ändring av skollagen som trädde i kraft 2010 och som gjorde hemundervisning av barn i föräldrarnas egen regi praktiskt taget olaglig. Denna lag står i strid med bestämmelserna i Föräldrabalken som stadgar att föräldrarna har det rättsliga ansvaret för barnens omsorg och uppfostran. 2010 års ändring i skollagen i kombination med ett skolsystem där staten har avgörande inflytande över utbildningens innehåll och utformning, även i så kallade friskolor, har i praktiken berövat föräldrarna all valfrihet på utbildningsområdet. Ett annat exempel på lagstiftning som lett till försvagning av familjebanden är borttagandet av upplysningsskyldigheten för sjukvårdspersonal när ett barn har genomgått en abort.