Staten och familjen

 

BARN OCH FAMILJ

 

“Our families nurture, preserve and pass onto each succeeding generation the values we share and cherish, values that are foundation for our freedoms.”

-Ronald Reagan

 


 

Inledning

I Sverige har vi under många års tid sett en utveckling där staten dels alltmer begränsat familjens rättigheter, dels i allt större utsträckning tagit familjens plats. Politiken har formats av socialistiska och feministiska strömningar som i grunden ser familjen som ett hot. Familjegemenskapen har av staten betraktats både som en konkurrent om inflytandet över individen och som en fälla för den enskilde – främst för kvinnor och barn.

En samhällsutveckling som spänner över ett sekel och som lämnat sina spår i varje sfär av familjers liv låter sig inte beskrivas i enkla termer och kan inte reverseras i en handvändning. Kristna Värdepartiet har en helt annan syn på familjen än den rådande. Familjen ska vara den suveräna byggsten som bygger upp samhället, inte något rättslöst objekt som staten kan göra vad den vill med. Vi föreslår ett antal åtgärder för att stärka familjers fri- och rättigheter för att motsvara FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och FN:s Barnkonvention. Det ska vara tydligt att det inte är samhället utan föräldrarna som har ansvaret för barnens fostran, såväl som för deras utbildning


 

LVU-problematiken

En lag som starkt bidragit till att makt flyttats från familjerna och föräldrarna till staten är Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), den lag som utgör den legala grunden för domstolarna när de beslutar att barn ska tvångsomhändertas från sina föräldrar och placeras i foster- eller ungdomshem. I E “Our families nurture, preserve and pass onto each succeeding generation the values we share and cherish, values that are foundation for our freedoms.” -Ronald Reagan Kristna Värdepartiet.

I Sverige talar vi mycket och gärna om barns rättigheter. Inte sällan konstrueras ett falskt motsatsförhållande mellan barns respektive föräldrars rättigheter, vilket sedan används för att rättfärdiga begränsningar av familjens inflytande. I alla normalt fungerade familjer är det emellertid föräldrarna som värnar och står som garant för barnens rättigheter. Enligt artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stipuleras skydd mot godtyckliga ingripanden i hem och privatliv. Att skilja ett barn från dess föräldrar med våld är en extrem åtgärd som kan orsaka familjen och framför allt barnet omätlig psykisk skada – därför bör sådana ingripanden ske med yttersta försiktighet och endast då inga andra lösningar står till buds. Vittnesbörden från familjer om omhändertagande på lösa eller obefintliga grunder är numera legio. Särskilt drabbade är familjer med invandrarbakgrund.

 

Problemet har flera nivåer. Den enskilde socialsekreteraren har fått för mycket makt och för lite utbildning. Bristerna i det juridiska och utredningsmetodiska kunnandet är stora. Socialnämnderna beslutar nästan alltid i enlighet med socialsekreterarnas rekommendationer. Ordningen med en socialnämnd som beslutar – eller delegerar beslutanderätt – om omedelbara omhändertaganden måste också ifrågasättas. För medborgarnas rättssäkerhets skull bör dessa ärenden handhas av rättsväsendet med dess utredningsmetodiska och juridiska kompetens. De sociala myndigheterna bör i grunden reformeras och framledes enbart ha en rådgivande och stödjande funktion i frågor som rör familjelivet.

Systemet med omvänd bevisbörda medför att när dessa fall av tvångsomhändertagande når domstolen möts medborgaren av ett system där socialförvaltningen, som kärande part, åtnjuter oändligt mycket större prestige och trovärdighet, än den ifrågasatte föräldern som tilltalad. Det är orimligt svårt för medborgaren att få rätt mot systemet.

I slutet av LVU- processen finns också ett stort problemområde, nämligen mängden av rapporter om missförhållanden i fosterhem och på institutioner. Det rör sig om våld mot barn, sexuella övergrepp, manipulation och vilseledande. Varken barnens eller de biologiska föräldrarnas protester verkar nå fram till de sociala myndigheternas öron. Barn som längtar efter sina föräldrar och tydligt uttrycker att de vill träffa dem och flytta hem förnekas att återförenas med sin familj, trots lagens klara påbud. Vi har alltså i många fall den absurda situationen där barn omhändertas p.g.a. (påstådda) missförhållanden i hemmiljön och skickas till sammanhang där de dels inte vill vara, dels utsätts för långt värre behandling än vad som någonsin var aktuellt i hemmet. Detta gäller naturligtvis inte alla fosterhem och institutioner, och de goda insatser som görs för att hjälpa barn som verkligen är utsatta ska aldrig nedvärderas. Mängden samstämmiga vittnesmål om missförhållande i fosterhem och institutioner är dock alltför stor för att kunna ignoreras, och måste tas på allvar. Medborgare som mellan 1920 och 1980 utsatts för allvarliga övergrepp i samhällsvården har rätt till ersättning från staten (1) . Självklart ska denna rätt gälla även för händelser som inträffat senare än så, från 1980 till våra dagar.

 

Att det finns fall som uppvisar den motsatta problematiken mot den ovan beskrivna – alltså att barn tillåtits vistas hos föräldrar som bevisligen utsatt dem för våld eller vanvård – kan aldrig tjäna som ett argument mot granskning och reformering av socialtjänsten. Tvärtom visar det på ytterligare missförhållanden inom de sociala myndigheterna och på den statliga oförmågan att tjäna medborgarna – små som stora.

 

  Kristna Värdepartiet vill 

  • Verka för att en statlig utredning för en reformering av socialtjänsten, så att den i fortsättningen ska ha en stödjande och rådgivande funktion
  • Att utredningar vid misstanke om brott i familjer från första början sköts av instanser med omfattande juridisk och utredningsmetodisk kompetens.
  • Att rapporterna om missförhållanden i dagens fosterhem och institutioner utreds  att samtliga medborgare som har blivit tvångsomhändertagna utan att saklig grund har förelegat och/eller som i statens vård utsatts för övergrepp ska ha rätt att få ersättning för psykiskt och fysiskt lidande

  

 


 

 

Annan familjefientlig lagstiftning

En förändring av senare datum som också förskjuter makt från familjer och föräldrar till staten utgörs av den ändring av skollagen som trädde i kraft 2010 och som gjorde hemundervisning av barn i föräldrarnas egen regi praktiskt taget olaglig. Angiven lag står i strid med bestämmelserna i Föräldrabalken som stadgar att föräldrarna har det rättsliga ansvaret för barnens omsorg och uppfostran. 2010 års ändring i skollagen i kombination med ett skolsystem där staten har avgörande inflytande över utbildningens innehåll och utformning, även i s.k. friskolor, har i praktiken berövat föräldrarna all valfrihet på utbildningsområdet.2 Ett ytterligare exempel på lagstiftning som lett till försvagning av familjebanden är borttagandet av upplysningsskyldigheten för sjukvårdspersonal när ett barn har genomgått en abort. Såväl skolans personal som sjukvårdens dito hävdar sekretesslagens bestämmelser för att exkludera föräldrarna från insyn i deras minderåriga barns problem. De ovan anförda missförhållandena visar resultatet av den långtgående tillämpningen av individprincipen, där varje enskilt barn och vuxen är underkastad staten och dess tjänstemän, vilket lett till utarmning av de tidigare existerande känslomässiga banden inom familjen.

 

Kristna Värdepartiet vill

  • att hemskolning ska vara lagligt och få fortgå så länge som barnet klarar av oberoende kunskapstest och måluppfyllelse
  • att föräldrar i normala fall ska ha rätt till information om viktiga händelser i sina barns liv (såsom aborter)

 

 


(1) http://www.ersattningsnamnden.se/

(2) Läs om vår skolpolitik i avsnittet Utbildning för barn