Bemötande av Fis artikel

På Brännpunkt 11/7 har Lotten Sunna och Gunilla Zand från Fi, kritiserat Susanne Nyman Furugårds och Christian Sörlie Ekströms ekonomiska rapport och föräldraupprop för en hållbar familjepolitik. Deras kritik innehåller en rad felaktigheter och deras ekonomiska resonemang visar brist på insikt i ekonomiska principer, vilket vi strax ska se.

Idag finns det bara ett parti, Kristna Värdepartiet som driver familjeprincipen, dvs. att varje familj ska sambeskattas, där varje familj får en barnomsorgsersättning som motsvarar dagens stora dagissubventionering, barnbidrag och genomsnittliga föräldrarpeng. Sedan får varje familj själv bestämma om de vill vara hemma och vårda sina barn eller betala någon annan för det.

Lotta Sunna och Gunilla Zand skriver att ge föräldrar möjlighet att uppfostra sina egna barn är i högsta grad missgynnande för kvinnor, och att det är att ta familjer tillbaka till 50-talet. De kan inte ha mer fel. Ska inte kvinnor (likväl som män) ha rätt att bestämma över sitt eget privatliv? Om det innebär att man måste "gå tillbaka till 50-talet" för att kvinnor ska få grundläggande mänskliga rättigheter så är det något vi bör göra. Själv ser vi det som ett steg framåt. Vi kunde lika gärna hävda att FI vill gå tillbaka ända till 1800-talet då vuxna kvinnor var omyndiga. Enligt deras uppfattning ska ju kvinnor inte ens ha rätten att själva bestämma över hur deras barn skall vårdas. Nej, kvinnor likväl som män ska ha möjligheten att själv få bestämma över sina liv, och då ska det även vara möjligt för dem att fatta beslut som vissa politiker anser vara "fel". Att frånta kvinnor denna möjlighet att få bestämma över sina liv borde vara raka motsatsen till vad feminister står för. För feminister och många "proffstyckare" verkar jämställdhet definieras som "50% lika i allt" - även om varenda mänsklig rättighet skulle kränkas på vägen till denna procentuella likhet.

Debattörerna nämner vidare i sin text att kvinnor skulle få dålig pension i det system Furugård och Sörlie Ekström förespråkar, och att kvinnors ekonomiska underordning skulle förstärkas ytterligare. För det första är detta med kvinnors ekonomiska underordning en sanning med modifikation. När det kommer till löneskillnader mellan män och kvinnor inom samma yrke, med samma arbetsuppgift och samma erfarenhet brukar skillnaden vara betydligt mindre än vad feminister vill göra sken av. De synbarligen höga skillnaderna i lön får man oftast fram genom att jämföra vad kvinnor tjänar i snitt med vad män tjänar i snitt, utan att ta hänsyn till att män och kvinnor ofta har olika yrken och erfarenhet.

Ett faktum som både vi och feministerna kan erkänna däremot är att kvinnor i betydligt större utsträckning blir utbrända än män. En av anledningarna till detta kan helt enkelt vara att de inte känner att de räcker till, när de både ska vara en bra förälder och jobba ihop pengar för familjens försörjning. Att låte de kvinnor som känner så i bästa fall göra ett dåligt jobb, och i värsta fall bli utbrända, istället för att låta dem stanna hemma med barnen, är inte bara fel mot personerna i fråga utan kan även vara en anledning till att lönerna skiljer sig som de gör. 

När det gäller pensionsproblematiken skulle ett återinförande av sambeskattning där denna beskattning även påverkar pensionen vara en lösning. Ett par som varit gifta hela sitt vuxna liv skulle per automatik få samma pension, oavsett hur mycket den ena har jobbat ihop i förhållande till den andra. Dessutom är det inte mer än rättvist att en ersättning till föräldrar är pensionsgrundande på samma sätt som en förskoleanställds lön. Detta är också i enlighet med familjeprincipen som Kristna Värdepartiet som enda parti driver. 

När vi kommer till den ekonomiska delen påstår Fi följande: Med 490 000 barn i förskolan innebär det att cirka 367 500 föräldrar bidrar med 54,4 miljarder i skatteintäkter. Dessutom arbetar 91 000 personer i förskolan och bidrar med ytterligare 13,5 miljarder. En total skatteintäkt om 67,9 miljarder att ställa mot den totala kostnaden för förskolan på 59,8 miljarder, ett plus på 8,1 miljarder i statskassan ... Det finns inga direkt hänförbara intäkter att balansera den kostnaden mot.

En förskollärare tjänar i snitt 23 731 kr (enligt lönestatistik.se) vilket kan jämföras med de 26 200 som var medellönen för kvinnor 2010. Därmed betalar de betydligt mindre skatt än genomsnittet ligger på. I beräkningen måste man dessutom ta hänsyn till att de som nu arbetar som förskollelärare istället skulle arbeta med något annat om inte förskolläraryrket fanns, vilket Fi helt har bortsett ifrån. De skulle troligtvis skatta för en högre inkomst än de 26 200 vi använder oss av, då vi får räkna med att de trots allt har 3,5 års utbildning bakom sig. Men för enkelhetens skull bortser vi från dessa aspekter i vårt exempel, samt avstår att kompensera för den löneökning som skett de sista åren. Med dessa siffror blir det totalt 18190 mindre i skatteintäkter per anställd och år från en förskollärare jämfört med om de hade jobbat i ett annat yrke där de fick lön motsvarande medelinkomsten. Totalt rör det sig om 1,7 miljarder mindre i skatteintäkter. 54,4 miljarder minus förlusten av intäkter från förskollärarna på totalt 1,7 miljarder gör att skatteintäkterna hamnar på 52,7 miljarder - att jämföra med kostnaden på 59,8 miljarder. Med andra ord gör man istället för en vinst på 8,1 miljarder en förlust på minst 7,1 miljarder. 

Men detta är bara början, för FI har inte heller räknat med att arbetslösheten sjunker eftersom hemmavarande föräldrar ger vakanser som arbetslösa kan fylla vilket ger intäkter till statskassan. Det värsta är att hela Fi:s "ekonomiska" resonemang om intäkter till statskassan visar att de inte förstår grundläggande ekonomiska principer. Fi:s talespersoner tror att staten och samhället är samma sak. Deras beräkning av vad daghemmen betyder för Anders Borgs budgetsaldo är helt ointressant, det avgörande är hur medborgarna (samhällsekonomin, AB Sverige) påverkas. Dessvärre har Furugård & Ekström samma statsfinansiella fokus i sina beräkningar och påstår dessutom att en viss utgift är gratis (ingenting kostar), därför att det finns pengar avsatta i en budget.

Förlusten för AB Sverige kan beräknas som skillnaden mellan nyssnämnda månadssubvention plus den ungefärliga tusenlapp som föräldrarna själva betalar, sammantaget ca 15 000 kronor, och priset på daghemstjänster på en helt fri marknad, utan statliga subsidier. Var den senare jämviktspunkten ligger är inte så lätt att säga, men det är uppenbart att priset skulle sjunka ganska rejält, ner mot cirka 9 000 kronor. Om den skatten ligger i rätt härad, så leder dagens system till en samhällsekonomisk förlust på ca 6 000 kronor per heltidsbarn eller totalt cirka 30 miljarder kronor, nära 1 procent av den totala lönesumman (merparten av BNP). Lägg härtill ökade hälsovårdskostnader (lite grovt tillyxade i Furugård & Ekströms kalkyl) så blir slutsatsen att daghemspolitiken sänker välståndsnivån med minst 2 procent. Daghemmen är alltså en stor förlustaffär för Sverige, oavsett hur den tillför staten pengar. 

Vidare försvarar Fi:s artikel den psykologiska ohälsa som uppstår till följd av avsaknaden av kontakt med föräldrar, med argumentet att det även förekommer psykologisk ohäls i andra länder. Att psykisk ohälsa förekommer även i andra länder där förskola inte finns är helt irrelevant i sammanhanget. Det relevanta är förstås en jämförelse mellan de barn som får stanna hemma med de som tidigt måste börja på förskolan. Fi:s jämförelse är lika dum som att säga att vi inte bör efterlikna Finlands skola, då det finns elever även i Finland som presterar dåligt.

I slutet av Fi:s artikel uttrycks dock stöd för idén att barn behöver mer tid med föräldrar. Deras förslag är införandet av sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Tyvärr så är sex timmars arbetsdag inte något som är genomfört i dagens Sverige. En lärare kan inte gå ner till sex timmars arbetsdag utan att fler lärare måste anställas, samma sak gäller läkare, sjuksköterskor, personliga assistenter m.fl. En bibehållen lön men sänkt arbetstid för dessa innebär att de från den privata sektorn, med andra ord de som betalar för den offentliga sektorn, kommer att få ännu svårare att klara sig då de måste betala mer pengar till staten i ett land som redan nästan har världens högsta skattetryck. Dessutom innebär det ju att samtliga som är anställda inom den offentliga sektorn måste betala mer skatt, och då är det ju lögn att tala om bibehållen lön, då de i slutändan får mindre i fickan varje månad.

Sunna och Zand avslutar sin artikel med att lovorda den svenska förskolan: Vi har världens bästa förskolekår, förskolan har stort värde för barnen pedagogiskt och socialt, och förskolan innebär att barnen får lära sig i en trygg miljö. Trots att vi nu talar om förskolan, och därmed har större fokus på att barnen ska lära sig saker, så har Sverige halkat allt längre ner i internationella undersökningar. Fast förskolan har allt mer tagit över ansvaret från föräldrarna som uppfostrare och utbildare, får vi sämre och sämre resultat i skolan. Att sedan kalla förskolan för en trygg miljö är också missvisande, då en sann trygg miljö för barnen i de allra flesta fall är hemma.

Fi skriver vidare att politik för dem handlar "om visioner om ett samhälle vi vill leva i" ett samhälle där "barnen, föräldrarna och statskassan är vinnare" Men Fi:s samhälle är ett samhälle där barns och föräldrars rätt till varandra kränks och där Sverige förlorar ekonomiskt. Ett sådant samhälle vill inte vi leva i.

André Juthe - talesperson och styrelseledamot Kristna Värdepartiet

Roland Ohlsson - styrelseledamot i Kristna Värdepartiet